Klara

10/11 2009

Hejhopp Sverige, vi befinner oss i tropikerna och det är 25 grader i vattnet – livet leker!

Nu har vi varit påmönstrade på Gunilla i 20 dagar, men vi har fått intryck och upplevelser som om vi hade varit borta i 20 år. Att lära sig på plats ger en annan inblick och man får ett annat perspektiv på saker och ting. Att umgås med 55 personer dag och natt på en båt gör också att man utvecklas och lär sig tackla människor och att acceptera andras vanor (och ovanor...). Alla är vi olika, det är något som är säkert!

När jag kom upp på däck efter frukosten imorse möttes jag av hav, hav och åter hav. Allas sjöben har växt ut och sjörutinerna har fallit på plats. Kockarna göder oss med god mat minst 6 gånger per dag och solen fyller på vårt behov av D-vitamin. Det enda vi har brist på är väl sömn, men det klarar man sig utan. Det gäller bara att ha rätt människor runt omkring sig. Antalet av de interna skämten växer, även sånghäftet av egenkomponerade visor som vi knåpar ihop inför vaktförfångning blir större för var dag som går. Styrbord höjde idag nivån på det hela genom att sjunga kanon.

Precis innan vaktförfångningen simmade, hoppade och busade det delfiner en meter ifrån skeppet. Lyckan var total och det var otroligt mäktigt att se fina delfinerna leka tillsammans och följa med i havets vågor. Jag kan lugnt sagt säga att det var bättre än Kolmården och min barndomsdröm, som så många andras, om att jobba som delfinskötare lever absolut kvar. Tack vare delfinerna var hela vakten på gott humör och arbetsstyrkans hat till att skrapa bort färg från däck var plötsligt helt bortglömd.

Under dagens lektioner har spanskaeleverna lärt sig skillnaden på preteritum och imperfekt och på sjömanskunskapen har vi alla lärt oss om block, tampar och hur man smörjer in med talj. Kanonkul!

Efter lektionerna var det middag som idag bestod av kyckling, ris och stark sås det smakade väldigt gott.

Ni ska veta att vi tänker mycket på er där hemma och att vi pratar ofta om er. Stunden då jag saknar er där hemma mest är när man sitter utkik under nattetid. Himlen är kolsvart, endast stjärnorna och månens sken lyser upp skeppet, marelden i vattnet glittrar och det enda man hör är havets vågor och vindens sus. Då tänker man på hur bra man har det hemma och hur mycket man borde uppskatta saker som man inte uppskattar. Och på hur bra alla ni hemma är! Man tänker också på hur lyckligt lottat man är att vara en av 43 elever på Den seglande gymnasieskolan. Och hur underbart det här äventyret är! Snart kommer vi hem från våran underbara resa och då ska vi berätta om allt för er.

Vi ses om 47 dagar, kram!

Klara Höglund, Styrbord